onna

Idag hände det. Jag gick i helgen ut med det offentligt, men har nog vetat sen nån vecka tillbaka hur och vad jag skulle göra. Ansökan blev skriven, inlämnad och läst av herr förste kurator.
Ok, fine. Min vår blir inte vad jag hade tänkt att den skulle bli. Den kanske inte ens blir i närheten så bra som den skulle ha blivit, om jag hade återvänt. Det här är frågor jag aldrig får svar på. Den skulle definitivt ha blivit annorlunda mot sist jag bodde där. Jag hade varit annorlunda, hade umgåtts med annorlunda och andra människor och bara... lärt mig något nytt?

De senaste två veckorna har något underligt hänt. Jag kan inte beskriva det och jag vet inte vilken känsla det är, men något har hänt. I mig. I omgivningen. Ett slags lugn. En insikt om att det ordnar sig. En insikt om att jag duger och är bra precis som jag är. Utan att ställa till mig och vara någon annan.

För övrigt sitter jag med en hög papper som är orange-markerade på vissa ställen. Det handlar om korttidsäktenskap inom shi'aislam. Mkt intressant, och något jag rekommenderar er att läsa mer om. Eller titta på filmen Prostitution behind the Veil som svensk-iranska Nahid Persson har skapat. Fantastisk!

Jag sover för mycket och gör för lite nyttigt. T.ex. packa ihop mitt bohag eftersom jag flyttar nästa vecka, men icke. Än så länge är EN kartong packad... Herregud, det här kommer inte sluta väl...

Efter lång tystnad och otaliga tankar som flugit igenom mitt huvud sen dess, har min blogg återuppstått. Vad jag senast skrev om, eller snarare den jag senast skrev om, har mer eller mindre halkat bakom. Det var hans eget fel. Och även om han nu förväntar sig att jag ska kunna släppa det som hänt, komma tillbaka och allt ska bli som det var, så vet jag att det inte är så lätt. Många har vandrat efter honom, fått fylla upp skorna tillfälligt, men det är ju bara tillfälligt. Jag vill mer än tillfälligt.

Min nästa resa närmar sig... Jag är sjuk som ett as och borde inte gå utanför dörren, men jag har ett sånt enormt socialt behov! Därför kommer även den här kvällen sluta med att jag går iväg och blir sen hem och sover för lite i natt och sen är det resnatten nästa.

Vad gäller packning, så har jag fått order om att praktiskt taget åka med tom resväska. Ett par ombyten, men sen köper vi resten. Hur grymt känns inte det?! Dessutom ska det vara varmt, har jag fått höra. En långärmad tröja ska uppenbarligen räcka för två veckor, precis som endast ett par byxor. Och ingen jacka? Underligt... Det kommer bli hett!

Skolan går långsamt. Har ett dussintals olika uppgifter som jag borde ha gjort, men allt föll förra veckan i och med att jag drog på mig den här förkylningen. Nu måste jag arbeta upp motivationen för att komma igen. Allt för att klara terminen. Varför ger jag upp?

Höst, men kanske en bra sådan?

En lång period har gått sen senast. Min nedräkning gick fort framåt och helt plötsligt satt jag på en flygplats på väg mot det hem jag alltid saknar här. Som väntat blev det krångligare att ta sig in i Israel än till något annat land i hela världen. Eller kanske inte just det där med att ta sig in, utan snarare att ta sig på flygplanet. Jag säger då det - flyg ALDRIG med Sabra Express. Det må vara billigare och gå fortare, men de behandlar dig på ett kränkande sätt. Nu letar jag desperat nya flygbiljetter - men för vilka pengar?!
Jag vet inte hur jag ska beskriva de senaste veckorna? Galna, fantastiska och ångerfyllda. Min resa till mitt hjärtas land blev allt jag aldrig hade trott att den skulle bli. Små detaljer som gjorde det hela till ett äventyr av sällan skådat slag. Och gjorde att känslor började uppstå.

Nu är jag ett vrak. Har inget jobb för sommaren, inga pengar och inte den jag tycker om i närheten.

... till min oundvikliga återvändo till Palestina. Och är det inte så, att om man verkligen älskar något så vårdar man minnet av det? Jag har mer än vårdat mitt minne av Palestina. Jag har idealiserat det till och med. Inte alltid lika bra.

Människor jag möter blir fortfarande förvånade när jag berättar att jag studerar arabiska. "Hur kommer det sig?" blir ofta frågan. När jag då säger att jag varit volontär i Palestina väcks något nytt i deras ögon. Jag ser det, och jag känner det. Känner hur jag helt plötsligt blir mer intressant att prata med. "Hur var det?", "Var du inte rädd?". Standardfrågor.

Summan av det hela är att (precis som min rubrik säger:) Jag älskar Palestina - jag har nog alltid älskat Palestina, och jag älskar folket som bor där. Deras genomärliga handlingar säger mig att jag har inget att oroa mig för. Deras kärlek för varandra och för "sitt" land smittar av sig. Det sprider sig precis som en epidemi och jag har fått en sjuka som inte går av för hackor. Jag har fått ta del av all den kärlek och omtanke som palestinier bär på, medan jag också har fått dela sorg och hemska händelser. Palestina är inte en dans på rosor, palestiniers liv är allt annat än enkelt. Ändå får jag gång på gång en hel arm slängd åt mig trots att de bara har en hand kvar.



Falastiin baladnii - Falastiin fii qalbii

Jag vaknade just upp, trött som ett as. Läxan för igår torde vara att det kommer alltid finnas andra. Och att jag inte alltid är #1. Frågan som består är, varför vill man vara #1 jämt? Och varför nöjer man sig aldrig? Frågan är när man ska nöja sig?

Idag är tanken tanken tentaplugg. Någonstans så hoppas jag att min studiekompanjon fortfarande ligger däckad på sin soffa så jag kan få ta mig till en god vän, äta pizza och plugga på hans golv istället. För då vet jag att jag kan få lite stöd, lite goda råd och mycket ärlighet!



Men vad hände egentligen? Helt plötsligt stod jag ensam på en trappa. Förvirring. Konfundering. Beslutsångest, för att slutligen hitta ånger.

Valborg var lång, hård och blöt. Det gör ont i nästan varje muskel jag har i kroppen idag, min fot har dubblat sin storlek och mna armar ser ut som att jag vandrat genom rosbuskar. Är det då värt det? ABSOLUT! Jag skulle inte för något i hela världen ha velat ha gårdagen ogjord.
En kort resumé av vad jag hann med skulle låta som följande;
Upp, 09.00 efter 3 timmars sömn, champagnefrukost utanför mitt fönster med vänner istället för nere i Stadsparken. Vidare med samma vänner till Högtidslandskap där premie mottogs, för att fortsätta med sillunch och vidare till Slottsbacken för att rättmätligt få ta på sig studentmössan. Champagnegalopp, en mer än galen sådan på Snerikes där tyskarna gjorde min dag komplett. Lätt höjdpunkten på hela dagen. Full med öl, vatten och champagne i hår och kläder traskade vi så småningom mot grillfesten där nya vänner möttes.
När maten intagits och vi myst en stund inser jag att om jag inte tar mig in kommer jag somna på gräset. Det hela slutar med att jag lägger mig i S's säng, och inte lämnar den förrän på morgonen där på - alltså idag. Jag är mer än nöjd, även om kalaset slutade redan 20.00 för mig.

Så många roliga historier finns från igår, en hel del av dem kommer att finnas kvar. Mycket skratt, mycket kärlek, men tyvärr för lite av bästa vännens sällskap. Så jag rådde bot på det idag och våldgästade henne.

Valborg i Uppsala - mer än majbrasa och fyrverkerier.

Ja, våren är sannerligen på väg. Folk verkar bli galna och ställa till med scener, alla verkar försöka bli kära, medan allt jag göra är att försöka hålla mig undan. Lyckas jag? Självfallet inte. Det är just därför det blir så svårt när jag verkligen inte är redo för nytt förhållande. Det gör ont att först flirta igång någon, som jag sedan måste kyla ner. Jag känner mig elak. När allt jag vill göra är att ha lite roligt... Dessutom var gårdagen inte schysst, men så här fungerar jag helt enkelt.

En och en halv vecka till tenta. En fruktansvärd tenta i arabisk litteratur med hundratals poeter att hålla reda på. Det finns inte en chans i världen att jag klarar tentan. Men lika väl lever jag.

Imorgon, tisdag, jobbar jag mellan 18 och 05-06. Sen upp på champagnefrukost och vidare mot andra äventyr - tydligen premie? Högtidslandskap, champagnegalopp och grillfest står på min lista. Jag tror det blir jättebra. Kommer bara vara så sjukt trött på torsdag. Det får bli en heldag i sängen, innan fredagen som måste innebära tusen timmars plugg!

Sätta upp hylla nu? Kanske. Eller mer arabisk litteratur - eller kanske lite film?... Mmmm, chips!

Idag fick solen skina på mig flera timmar. Det känns, huden känns stel och lite varm. Solvarm. Jag har längtat och nu är den äntligen här - VÅREN! Sure, pre-våren är inte lika rolig som den här. Även kallad för-sommar.

Helgen har varit helt fantastisk. Fredag - tonår i kyrkan med planering för söndagen, även möte med många vänner och en midnattstur med bilen runt hemstaden. Lördag - fika hos mormor och morfar, rundtur i området med helt fantastisk utsikt och fantastiskt sällskap, middag på stans finaste restaurang (moms treat) med grym utsikt bestående av brunhårig hottie, och Normal Adolescent Behaviour i goda vänner lag. Söndag - att få berätta min story om Palestina, visa bilder och få så mycket kärlek av min församling. Det är gott att leva ibland, till och med i en stad man lämnade för drygt 3 år sedan och egentligen bara har history i.
Historian i sig, M, påminns alldeles för lätt. Och jag har en känsla av att M inte bara vill vara historia - varför annars sms:et igår om mys?...

Ikväll vill jag grilla. Eventuellt får jag möjlighet till det, min goda vän skulle kolla upp möjligheter till denna händelse. Men först funderar jag på att smita ner till ån och möta upp några andra goda vänner.

Jag gick en sväng ute idag. Solen skiner, fåglarna kvittrar och de blå blommorna längs vägkanten står där söta och vackra och ler mot mig. Ändå kan jag inte släppa känslan av att jag inte har kontroll på läget. Och den sentimentala delen av mig tog för några minuter över. Jag inser hur svårt det är att släppa vissa saker som hänt i livet. För 5 år se blommade mitt liv. Jag har aldrig någonsin varit så lycklig, det har aldrig känts så rätt och bra som då. Och jag funderar; är det så jag vill att det ska vara? Kommer det vara så när jag på nytt faller för någon? Och sen tänker jag på känslorna jag hade för J, då inser jag att man inte ska ge sig för lätt. Man ska inte sluta leta efter den där som gör att man inte vill vara ifrån honom en enda sekund i hela livet. Det finns såna.
Men först måste jag nog komma över både J och A, något som kan bli lättare sagt än gjort...

Bästa eller sämsta tidpunkten att vara vaken? Det beror på sysselsättningen. Just nu skulle jag lika bra kunna sova. Och tänker också göra det snart.
Idag har jag tyvärr inte fått nåt uträttat - eller jo, jag hittade lite bilder att visa på söndag på gudstjänsten. De små, söta barnen i skolan är bedårande. Jag saknar dem varje dag av mitt liv. Idag är det 46 dagar kvar. Vi hade ett litet 'minimöte' ikväll medan jag satt i porten till puben och kollade kårleg och legitimation. Sen åker C till Indien en månad.

Imorgon blir det hemstad med en god vän till mig. Vi ska göra rundtur i området med inkluderad picnic. Mamma ställer upp, som alltid. Det kommer bli mysigt. Nu kallar sängen obönhörligt.

Så kom äntligen loftsängen jag väntat så länge på, hit till mig i bitar igår. Självklart blev jag sugen på en gång och kastade mig över bitarna för att bygga ihop den, tillsammans med M. M gjorde nog mest jobb, om jag ska vara ärlig. Jag bjussade på lax och potatis istället.
Vad jag inte hade förväntat mig, var att sängen skulle vingla så mycket som den faktiskt gör. Detta gjorde att jag faktiskt inte ens vågade mig på att sova i den på natten, jag fick sova hos M. Idag har jag fixat fram slagborr och vinkel-grejer för att fästa sängen i väggen. Min förhoppning är att det ska bli bra nu, att jag faktiskt ska kunna sova i sängen inatt, trots höjd och diverse annat.

Min läpp, som så vackert piercades för en vecka sen, har nu gått tillbaka till normal storlek - tack och lov! Den pryds snyggt. Däremot så kämpar jag samtidigt med munsår, vilket blir en underlig och intressant kombination. saltet torkar ut, medan läpparna ska hållas mjuka... Avvägningsprocess, helt enkelt.

Jag ska nu försöka hitta en frivillig att hjälpa mig att skruva fast sängen. Det blir svårare.

... hjälp mig komma över och starta om på nytt, genom att bli kär! Jag saknar den känslan mer än ord kan uttrycka. Alldeles för mycket har varit sentimentalt idag - att jag till och med hoppades på att hitta något som kunde få mig att bli upprörd och ledsen? Varför är jag inte förvånad. Nej, dags att gå vidare, lämna bakom sig och titta bakåt ibland med ett leende, för de åren vi hade var fantastiska och jag kommer aldrig nånsin glömma.

Dag 4, läppen är större än nånsin. Jag vaknade nyss, på tok för sent för lektion. Iaf den första. Det blev relativt sent igår, jag var hemma nån gång efter 2 tror jag. Däremot var jag inte "ut" på det sättet du tror. Jag har alkoholförbud i 2-3 veckor. Valborg nästa! Det gör inte så mycket. Är på tiden att jag håller mig lite lugn :p

Igår drömde jag om lägenheten, om citronträden utanför, om alla ljuden av bilar och människor. Jag var tillbaka. Och Han var där. Men framförallt var alla mina vänner där. Vi busade i soffan, spelade lite tv-spel, och planerade en utflyckt. Det är sånt som gör livet värt att leva. Vi gick och handlade på Fufu market, vår lokala handlare där de alltid försöker prata arabiska med oss för att lära oss. Jag tycker om dem. Undra tro om det var den här gången jag frågade om olivoljan? I vilket fall som helst så ville vi ha olivolja och visste inte var vi skulle vända oss. (Tro det eller ej, men det är svårt att finns olivolja i Palestina!!) Jag frågade alltså damerna i butiken. De tisslade och tasslade lite innan de sa; kom tillbaka imorn så får du olivolja. Nöjd travade jag därifrån. Vad jag inte visste, var att den olivolja jag skulle få imorgon var faktiskt från deras eget lager. Det var också därför olivoljan var svår att hitta för att köpa - nästintill alla palestinier har eget lager av olivolja. De eller någon annan släkting har olivträd som de pressar olja av själva.

Ikväll ska jag jobba. Precis som imorgon kväll. Det gör inte så mycket. Jag har ändå inget bättre för mig.

För lite drygt tre veckor sen var jag in på en piercingstudio med en av mina bästa vänner. Hon skulle köpa nytt örhänge. Vad jag inte visste var att hon funderat på att pierca sin bröstvårta om de hade tid. Och det hade de. Så helt plötsligt kom vi ut från studion med inte bara nytt örhänge utan också ny piercing på henne.
Inspirerad som jag blev, önskade jag att den torraste månaden hittills (pengamässigt) i mitt liv skulle ta slut så jag också kunde pierca mig. Igår, äntligen, kändes allt rätt. Ekonomin är på fötter igen och kaoset kring mitt kärleksliv gjorde att jag passade på, min läpp pryds numer av en piercing. Fortfarande ganska otänkbart och konstigt, men där är den. Saltlösning och små tuggor är mina nya bästa vänner. Det här ska gå bra. Jag måste hålla mig lugn, även det fantastiskt!


Idag är det 56 dagar kvar. Det går knappt att tänka sig. 56 dagar! Dessförinnan har jag galet mycket universitetsstudier. Jag ska börja förbereda mig med att städa de allmänna utrymmena i lägenheten nu...