onna

... till min oundvikliga återvändo till Palestina. Och är det inte så, att om man verkligen älskar något så vårdar man minnet av det? Jag har mer än vårdat mitt minne av Palestina. Jag har idealiserat det till och med. Inte alltid lika bra.

Människor jag möter blir fortfarande förvånade när jag berättar att jag studerar arabiska. "Hur kommer det sig?" blir ofta frågan. När jag då säger att jag varit volontär i Palestina väcks något nytt i deras ögon. Jag ser det, och jag känner det. Känner hur jag helt plötsligt blir mer intressant att prata med. "Hur var det?", "Var du inte rädd?". Standardfrågor.

Summan av det hela är att (precis som min rubrik säger:) Jag älskar Palestina - jag har nog alltid älskat Palestina, och jag älskar folket som bor där. Deras genomärliga handlingar säger mig att jag har inget att oroa mig för. Deras kärlek för varandra och för "sitt" land smittar av sig. Det sprider sig precis som en epidemi och jag har fått en sjuka som inte går av för hackor. Jag har fått ta del av all den kärlek och omtanke som palestinier bär på, medan jag också har fått dela sorg och hemska händelser. Palestina är inte en dans på rosor, palestiniers liv är allt annat än enkelt. Ändå får jag gång på gång en hel arm slängd åt mig trots att de bara har en hand kvar.



Falastiin baladnii - Falastiin fii qalbii

Jag vaknade just upp, trött som ett as. Läxan för igår torde vara att det kommer alltid finnas andra. Och att jag inte alltid är #1. Frågan som består är, varför vill man vara #1 jämt? Och varför nöjer man sig aldrig? Frågan är när man ska nöja sig?

Idag är tanken tanken tentaplugg. Någonstans så hoppas jag att min studiekompanjon fortfarande ligger däckad på sin soffa så jag kan få ta mig till en god vän, äta pizza och plugga på hans golv istället. För då vet jag att jag kan få lite stöd, lite goda råd och mycket ärlighet!



Men vad hände egentligen? Helt plötsligt stod jag ensam på en trappa. Förvirring. Konfundering. Beslutsångest, för att slutligen hitta ånger.

Valborg var lång, hård och blöt. Det gör ont i nästan varje muskel jag har i kroppen idag, min fot har dubblat sin storlek och mna armar ser ut som att jag vandrat genom rosbuskar. Är det då värt det? ABSOLUT! Jag skulle inte för något i hela världen ha velat ha gårdagen ogjord.
En kort resumé av vad jag hann med skulle låta som följande;
Upp, 09.00 efter 3 timmars sömn, champagnefrukost utanför mitt fönster med vänner istället för nere i Stadsparken. Vidare med samma vänner till Högtidslandskap där premie mottogs, för att fortsätta med sillunch och vidare till Slottsbacken för att rättmätligt få ta på sig studentmössan. Champagnegalopp, en mer än galen sådan på Snerikes där tyskarna gjorde min dag komplett. Lätt höjdpunkten på hela dagen. Full med öl, vatten och champagne i hår och kläder traskade vi så småningom mot grillfesten där nya vänner möttes.
När maten intagits och vi myst en stund inser jag att om jag inte tar mig in kommer jag somna på gräset. Det hela slutar med att jag lägger mig i S's säng, och inte lämnar den förrän på morgonen där på - alltså idag. Jag är mer än nöjd, även om kalaset slutade redan 20.00 för mig.

Så många roliga historier finns från igår, en hel del av dem kommer att finnas kvar. Mycket skratt, mycket kärlek, men tyvärr för lite av bästa vännens sällskap. Så jag rådde bot på det idag och våldgästade henne.

Valborg i Uppsala - mer än majbrasa och fyrverkerier.